Marley & me
Hej, jag ogillar film. Ser ingen grej med det.
Visst finns det många bra filmer, men jag orkar aldrig sitta kvar.
HELA FILMEN UT, liksom. Man blir ju rastlös.
9/10 gånger vet man faktiskt hur den slutar. Inte sant?
Men idag vart jag snäll storasyster och höll min syster sällskap hemma
eftersom mamma fick hoppa in för en på jobbet. Det vart mysigt. :)
Och jag såg klart filmen - och jag grät till den.
Nu ska jag avslöja vilken vi såg. Ni har säkert sett den allihopa redan.
"Marley & me" blev det. Usch alltså. Så fint. Haha, usch vad jag grät.
Där mot slutet när vovven blir lite sjukis. ): haha..
Jag kan säga att jag grät inte för att hunden dör. Det gjorde jag inte.
men för att dom gjort filmen så bra. Den speglar verkligen kärleken
till ett djur (som är som en familjemedlem) sjukt bra.
Så hemskt. Sitta hos vetrinären och veta att hunden snart är borta.
Gav mig lite ångest. Fick mig att tänka på att min lilla kise faktiskt
börjar bli gammal. Heh. Hemskt. Jag vill aldrig se min katt sådär. ):
Min håriga lilla hårboll. Min min min. Usch nej, han lever nog länge till!
Hoppas jag, hehe.. man får väl helt enkelt ta vara på tiden. (:
Jenny (Jennifer Aniston), John (Owen Wilson) & Marley